Knack, knack. Nu är jag här!

Vart tar man vägen när man är lite nere? Jo, till någon vänlig häst! Igår efter att jag känt mig   totalt värdelös ett tag drog jag och Tullan ut till Ann och hennes lilla Hilma som Tullan tjatat om att få rida länge.
Vi tog en liten sväng tillsammans med Ann som red sin glädjesprittande unghäst. Genast mådde jag bättre. Kvällen blev lugn då Mattias kollade på hockey och ungarna var trötta och lade sig för att titta på Dobidoo. Plötsligt knackar det på dörren och någon kommer in och ropar: Nu är jag här!
Det var Hannah som åkt från Stockholm, på väg för att hämta sina barn men gjorde ett stoppp hos mig. Kunde inte ha kommit lägligare!
Vad lite kan göra mycket!