Att provocera

I dag rullar allt på i ett bedrövligt tempo tycker jag. Om jag skulle göra allt som "samhället" förväntade sig av mig skulle jag inte vara jag. Jobba heltid, gärna på ett jobb där min möjlighet till att klättra på karriärsstegen är stor. Ja, för det förväntas ju av oss alla i dag, att vi vill upp, vi vill bli lite mer än vad vi är hela tiden. Dessutom ska jag vara en bra mamma, på den lilla tid jag hinner träffa mina barn emellan alla deras fritidsaktiviteter, min nödvändiga träning och middagsbjudningar som ska överglänsa vännernas sista bjudning.
   Men i mitt liv hinns inte allt detta med. Jag vet inte om jag har höga krav, eller om jag bara är allmänt långsam av mig? Men jag vill ha lite lagom av allt. Jag vill inte springa som en blådåre i dagens ekorrhjul. Och faktiskt har jag, tillsammans med min man, hittat en lösning på problemet. Det är att dra ner på arbetstiden! Några ambitioner att klättra på någon stege har jag aldrig haft, så det blir inga problem. Men tyvärr har jag upptäckt att min vilja att njuta av livet, istället för att springa igenom det, skapar irritation hos en del. Genom att avvika från det normala blir vissa provocerade av mig. Det är bara så synd!
Jag har skaffat mig en familj som jag älskar och därför vill jag också kunna njuta av den. Jag vill inte vara någon till last eller börda, bara kunna njuta mer än vad jag ser att många andra inte tillåter sig att hinna med!

 

Jag vill ha balans!