Att kasta sanningen i någons ansikte

Jag har länge velat säga vad jag ser. För att kanske göra det synligt för personen, eller i alla fall ge personen möjlighet att göra vad den vill av det jag menar att jag ser.

Att jag skulle göra det var det inga tvivel om! Jag kan bara inte se på när någon mår dåligt. Men hur och när är en bra tidpunkt att kasta sanningen i någons ansikte? Jag har försökt förbereda mig, tänka på hur det skulle kunna bli och vad vi kan komma att säga till varandra. Jag har "bokat" tid, men tiden har blivit avbokad. Jag har fixat tid, men inte vågat. Så plötsligt dök ett tillfälle upp. Jag tvekade, men tog sedan chansen. Och även om det inte alls blev som jag föreställt mig eller att jag sa exakt vad jag tänkt så blev det ganska bra. Jag fick säga allt, och sedan fick jag en kram och orden: "Tack för att du är så ärlig."

En sten föll från mitt hjärta! Att känna sig tvingad att alltid vara ärlig kan vara så hemskt jobbigt, innan. Men i långa loppet tror jag att varken jag eller någon annan någon gång förlorat på ärlighet.

Nu ska jag sova gott!