Plötsligt händer det!

Kan ni tänka Er vad som hände mig i dag...? Nej, det är klart! Jag ska berätta!
Efter en trög dag med super griniga och uttråkade ungar har vi precis landat i hallen hos barnens kusiner Natalie och Elvira, då min telefon ringer. Mattias gör någon sån där talande min åt mig som får mig att förstå att han inte tycker att det är läge att svara. Och för bråkdelen av en sekund är jag helt övertygad om att jag självklart ska hälsa på de vi precis kommit in hos, samt hjälpa till att klä av barnen, innan jag oartigt börjar bubbla i telefon. Men så plötsligt ändrar jag mig och svarar.
Det är Malin, min gamla kollega. Vi har hörts fåtalet gånger efter att vi slutade på det gemensamma jobbet. Och jag får direkt känslan av att hon inte bara vill snick snacka, även om hon artigt frågar hur det är med mig nu, som man liksom ska. Hon berättar att det är en tjänst ledig på hennes jobb och hon har pratat med chefen om mig som nu undrar om jag är intresserad av en heltidstjänst.
Vad säger man, vad gör man? Jag är så sugen på jobb och så tacksam för att hon rekommenderat mig, men heltid... nej! Jag tackar nej så vänligt jag bara kan och förklarar att jag inte vill arbeta heltid. Nu när jag dessutom vikarierar på dagis och får möta barnen med heltidsarbetande föräldrar är min övertygelse än större. Mitt besked kommer inte som någon chock för Malin som vet min inställning sedan tidigare, men hon ville göra ett försök.
Barnen sätter igång att leka och vi vuxna börjar förbereda mat, när telefonen ringer igen. Det är Malin! Hon och chefen har pratat. Chefen, som förövrigt har ett väldigt vackert namn, kan tänka sig att träffa mig trots att jag inte vill arbeta heltid. Vi bokar in datum för en intervju. Jag får en mailadress dit jag kan skicka mitt CV. Så nu har jag nyss skickat iväg mitt CV, och nästa vecka ska jag på intervju... Kan ni tänka Er? Vilken grej?