Givande möte

För några dagar sedan träffade jag en människa med en väldigt gripande historia. Jag kan omöjligt göra hans berättelse rättvis genom att återberätta den här. Jag kan däremot känna en otrolig tacksamhet för att jag är uppväxt i Sverige och lever under trygga förhållanden. Genom att bara ge er yttepytte små glimtar ur killens liv, kanske jag kan påminna även er om att vara tacksamma för det samma som mig. Killen är ett år yngre än mig, alltså 32år. Har en fru och väntar sitt första barn om 3 månader. Så långt ganska ”normalt”. Men att hans gravida fru är på flykt och att han själv befinner sig många hundratals mil hemifrån, i ett land han inte valt själv eller kan språket i, hans pappa är sedan 2år kidnappad på grund av sin sons åsikter, hans familj har vänt honom ryggen och hans vänner blivit dödade av samma anledning. Att han är förföljd och rädd oavsett vart i världen han befinner sig, trots att han bytt identitet och att hans kropp är full av stora fula ärr, allt på grund av hans tro och politiska engagemang, känns inte så ”normalt” för mig. Vi träffades via en bekant till mina föräldrar – som även han har en liknande historia. Och tyvärr så är deras historier inte på något sätt onormala eller unika. Tvärtom! Mina föräldrars bekant har sedan några år uppehållstillstånd, och ses nu och då i den lokala tidningen på grund av hans engagemang för staden och dess invånare. Den andra killen lever fortfarande i ovisshet om sin framtid. Måste han återvända till sitt hemland? Kommer han någon gång få träffa sitt barn? Kan ni tänka er vad bra vi har det!?!