...så svårt att handla.
Vi har en granne, en äldre, som har samma rutiner varje dag. Vardag som helg. Han åker till affären när jag lämnat barnen på dagis. På helgerna, när jag oftast sover... eller rättare sagt ligger kvar i sängen längre, fixar jag ofta frukost när han kommer hem från affären.
Under julen har våra rutiner stannat av och jag har därför knappt sett vår granne. Men på nyårsaftons morgon gick jag upp för att ta ut Tarjas hästar. Då såg jag grannen - med samma rutin som vanligt. Jag stod och såg på honom genom fönstret och tyckte synd om honom. Jag tänkte att han säkert gjort samma sak varje dag hela julen. Han kunde få vara med oss på nyår. Vi skulle ju bara vara hemma och hade mat så det räckte och blev över. Jag skulle gå över till honom senare och bjuda hem honom tänkte jag. Sen glömde jag bort honom.
Nu, en och en halv vecka senare har varken jag eller Mattias sett skymten av honom. Huset är svart, rutinerna finns inte längre och hans barn, som tidigare besökt honom ca 3-4 ggr på 2 år, har nu varit här, utan att han är här...
Vart är vår granne? Jag vet inte ens vad han heter! Att det ska va så lätt att vara en god medmänniska i tanken men så svårt i verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar