Det ljuva stuglivet

Jag har landat! Det blir inte någon stuga på landet för oss den här gången. Det tar oftast inte så lång tid för mig att acceptera det jag inte kan förändra.
   Eller är det de där försvarsmekanismerna som slår till i en acceptans skepnad?! Jag vet inte, men nu tänker jag så här: Från början var det ett underbart vackert sommarställe med mycket potential vi hittade. Jag såg oss framför mig inklämda i den lilla stugan, osminkade och endast med en radio som medial påverkan. De slitna fönsterkarmarna och färgsläpp från taket signalerade charm, inte ett omålat måste, eftersom vi skulle ha stället som en lugn fristad på helger och lov.
   Men ju högre buden blev insåg vi att tanken om att ha det som en stuga några år för att känna efter, inte höll ekonomiskt. Vi fick byta strategi! Det som skulle göras behövde göras fort, fort, och vi började plötsligt prata om att bygga nytt hus redan i vår, kanske gjuta platta i höst?! Vi skulle behöva sätta ut huset till försäljning på en gång. Tids nog skulle ett nytt stall också behöva byggas om vi skulle bo där, och Mattias skulle behöva bygga sig en verkstad. Buden stiger och stiger... och sticker iväg!
Stop, säger jag!
För om man säljer bostaden och bosätter sig permanent i stugan blir väl inte det ljuva stuglivet detsamma?
   Det som från början var tänkt att vara en härlig tillflyktsort, förändras nog väldigt fort till något annat när man flyttar med sig tv, bredband, räkningar och måsten som är lika många som här. Eller nej förresten, de blir fler, eftersom vi behöver bygga ut, bygga till och bygga nytt också. Har vi inte haft det så förut...?!
   Vi har sett sanningen i vitögat. Igen! Nu ska vi leta efter ett ställe där vi kan bo och trivas som det är, inte som det kan bli.

Livets lärdomar