En kärlekshistoria... Eller?

Hemma har vi magnetbokstäver som är tänkta att sitta på kylskåpet för att Tullan ska kunna komponera egna ord med färgglada bokstäver. Nu är det inte ofta bokstäverna sitter på kylen.
Här om dagen letade Tullan föbrilt efter bokstaven H. Fram emot läggdax hittade vi H på golvet i sovrummet. Nöjd la sig Tullan och berättade att hon skulle ta med sig H till dagis i morgon och ge det till Hjalmar.
Men i morgonstressen blev H kvar hemma. Inte förrän i morse lyckades vi få med H till dagis. Å så lyckat det blev. Hjalmar kom till dagis precis efter oss. Tullan gav Hjalmar H, och han blev riktigt glad. "Ett H! Det är blått! Tack!" Tullans ögon bara tindrade av lycka. Även Hjalmars pappa blev förtjust och tyckte det var snällt. Jag tror att han såg hur Tullan strålade av glädje över att ha gjort Hjalmar glad.
Nu förstår jag även varför Tullan velat klistra fast alla möjliga lappar och papperbitar för ögonen. Hjalmar har ju lapp för ögat bakom glasögonen :-)
Kan det vara kärlek tro?