Slut och början, början och slut...

Så var man då hemmafru på heltid!
Och om jag i mitt sista inlägg kan ha verkat lite vemodig så måste jag bara påminna er om att jag nu får vara hemma hela dagarna. Jag behöver inte skriva några utredningar om barn som far illa. Inte heller träffa en massa föräldrar som har problem med sina barn. Jag behöver inte ha kontakter med barn och ungdomspsykiatrin, polis eller familjebehandlare för andras barn. Jag kan bara vara hemma och njuta av mitt hem, min familj och mina djur :)
Inte för att jag på något sätt inte trivdes med mitt jobb, för det gjorde jag, och kan absolut tänka mig att arbeta på samma sätt igen. Men om jag får välja på att i lugn och ro väcka mina två töser innan skola och dagis, äta frukost i sinom tid, och planera dagen utifrån väder och humör, så är det klart att jag väljer det framför en stressig morgon med 5mils bilfärd till arbetet där almenackan styr min hela dag.
Så det lilla vemodet som jag kände har helt förbytts i en stor tacksamhet över att jag har möjlighet att få vara hemma. En stor del till det är ju vår nyblivna tonåring. Jag var med och lämnade henne vid hennes nya skola i morse. Ny stad, ny familj, ny skola och förhoppningsvis nya vänner... Ursch vad jobbigt det var att lämna henne efter att ha sett hennes nervositet under morgonen. Det var mycket jobbigare att lämna henne, en 13årig tonåring, än att för första gången lämna min egna dotter 1år på dagis. Tonåringar är så mycket mer medvetna, och har ibland också dåliga erfarenheter. Så även om det är skönt att få några timmar för mig själv så kan jag inte låta bli att vara lite orolig för hur det går i skolan...