Så har vi tänt första ljuset och är på så vis inne i nedräkningen mot vintermörkrets högtid - Julen!
Det är så härligt att se barnens förväntansfulla ansikten.
Jag har själv alltid älskat julen och nu får jag uppleva den där barnsligt härliga glädjen och förväntan genom mina egna barn. Gott är det!!!
När första ljuset brinner
står julens dörr på glänt
och alla barnen glädjas
att fira få advent
Nu låter det säkert som om jag har haft alldeles för mycket att göra tidigare år, men riktigt så har det inte varit. Det har mest varit rörigt. I huvudet, typ! Men jag har börjat rensa i huvudkontoret, i det själsliga kontoret och i mitt hem också för den delen. Jag är inte färdig på långa vägar men är väldigt nöjd med resultatet än så länge!
I fredags hade vi besök av familjen Thy som åt och tittade på Idol med oss. Barnen ockuperade våran säng och tittade på annat, så vi vuxna fick tv-rummet för oss själva. Jag och Nettan hade tidigare på dagen handlat och lunchat i Köping tillsammans.
Men det har inte bara varit helgen som jag har haft det finfint. I onsdags lunchade jag med godingarna Mia och Elene. När jag ändå var i Linde passade jag på att besöka favvobutiken Mejk, som hade utökats ännu mer sen jag var där sist. Mumma!
Igår efter att vi varit uppe vid stu...Granhult i flera timmar, började mörkret falla och det var dags att fara hemåt och fixa inför en ny vecka. Tullan hade haft med sig en kompis som vi avtalat att köra hem när det blev mörkt. Men tjejerna, och speciellt Tullan hade andra planer. Hon ville följa med Jennifer hem och fortsätta leka där. Men vi försökte förklara att det är skola i morgon och att båda tjejerna behöver göra kväll och komma i säng. Jennifer godtog detta och följde sin mamma in utan problem. Värre var det med Tullan. Hon var väldigt besviken över sin elaka föräldrar och skulle rymma, som hon ofta ska när hon inte får som hon vill. Innan hon klädde på sig ytterkläderna och gick ut fick jag och Mattias ett meddelande av henne.
"Jag kan inte fatta varför jag skulle bo med er"
Hon ville inte ha oss som föräldrar, hon ville inte bo med oss, hon älskade inte oss o.s.v.
Spännande vad mycket känslor det finns i en så liten kropp.
Lite glad är jag över att hon uttrycker sina känslor och sitt missnöje så tydligt och konkret. Hon håller det inte inom sig och går och drar på det, nej hon kastar ut skiten med buller och bång. Men sen, när hon kommit till sans så är det glömt. Det är bra! Men något som också är bra är att dessa utbrott verkar bli färre och färre nu. Det är jag också glad över ;)
Men att det kommer en tid med big time värre utbrott, det förtränger jag!
