Långtråkig tisdag

I dag var jag tillbaka på jobbet efter att ha vabbat i måndags då Valter inte riktigt var feberfri i söndagskväll. Men nu är han äntligen så pass frisk att han kan gå till dagis. Och det var riktigt skönt att komma tillbaka till jobbet efter att ha varit hemma sedan i onsdags. Jag har ett trivsamt jobb och fina kollegor! Däremot var jag segstartad efter ledigheten, plus att jag just i dag inte hade många deltagare inne. Så jag kände mig lite o effektiv. Väl hemma drog Mattias iväg till Karlstad för att titta på en grävmaskin och kvar blev jag med två griniga ungar. Dessutom var/är det ju inte kanonväder ute heller så något stugbesök blev det inte. 

Men då kom jag på att jag glömt berätta att vi varit på Livias dop den 26 april. Så det roar jag mig med nu :)

 Lilla Livia som så snällt var med mig och mamma Elene och kollade på världens vackraste häst i Karlstad i helgen. Här är hon i vackert vårväder med dopklänning på mammas arm. Jag fick återigen äran att läsa en dikt. Efter att i veckor försökt skriva något själv, men det bara slutat med mig sittandes och böla (ja, jag är känslig) gav jag upp och valde denna:

 Ett barn är ett mirakel
väl värt att vänta på.
Det största och det bästa
en mor och far kan få.

En dotter kan förtjusa
från början med sin charm.
Och gärna blir hon buren
av någon villig arm.

Men snart hon börjar tröttna
på att bara vara rar.
Och livet har så mycket
som lockar och som drar.

Den tiden går så fort
från liten tjej till stor.
Dock är hon alltid älskad
långt mera än hon tror.

När dopet var avklarat tog vi en härlig umgåsaskväll i solen vid Mias pool.

Gött me goa vänner!!!