Hur skolar man in en unge på dagis? - Hur lastar man en häst?

Öva i- och urlastning i lugn och ro och i dagsljus. Se till att transporten står plant och stadigt och att bakluckan ligger jämnt och fast mot marken. Parkera om möjligt transporten nära en vägg för att skapa en inramning.

Gör lastningen till något positivt, bjud på "godis" och ta tid på dig. Lasta inte ensam de första gångerna, det är värdefullt att vara fler som hjälps åt. Om hästen är mycket tveksam till att gå in i transporten kan linor som korsas bakom hästen vara en metod.
När hästen väl har kommit in i transporten kan du köra en kortare sträcka för att vänja den. De första gångerna kan det även räcka med att stänga luckan och låta hästen stå en stund i den stillastående transporten för att vänja sig vid miljön. Ge den eventuellt litet hö att tugga på.

Tids nog blir hästen förtrogen med att bli lastad och transporterad. Men försök att undvika stress i samband med lastningen. (hastsverige.se)

Det är väl så man har lärt sig att göra, och nästan viktigast av allt - har du börjat, så avsluta aldrig förrens du nått målet = hästen i släpet! Jag känner inte någon hästmänniska som skulle avbryta en lastning och på så sätt ge hästen dåliga erfarenheter att ta med sig till nästa lastning.

Så till det andra problemet: Hur skolar man in en unge på dagis?
Valter bara gråter och gråter, ingen förbättring efter 2veckor. Personalen börjar luta åt att vi kanske ska avbryta och prova om några månader ist. Men då vaknar hästtjejen i mig.
Ge upp?
När det inte går bra?
Vad får han med sig för erfarenheter till nästa gång?
NEJ!!!
Vi får ändra på strategin helt enkelt!

Föräldrar som väger upp... eller?

Genus är ett nyckelbegrepp för att förstå hur ojämställdhet och jämställdhet uppstår. Vi skapar genus ständigt, varje dag, varje minut. Att beteckna rosa som en flickfärg och blått som en en pojkfärg är ett exempel på hur vi skapar genus. Genus är inte statiskt utan förändras ständigt och ser olika ut i olika kulturer, tidsepoker och i olika delar av världen.

Uppdelning i kvinnligt och manligt är en mycket stark kategorisering, som vi alla gör, oftast utan att vara medvetna om det. Vi kan alltså utgå från att genus skapas i förskola och skola, frågan blir om det resulterar i en ojämställd eller jämställd verksamhet[1].

Eftersom jag nu befinner mig några timmar per dag på en småbarnsavdelning, kan jag inte låta bli att uppmärksamma saker som händer där. Jag har ingen inblick i hur förskolans syn på genus är, men det har inträffat några intressanta incidenter under denna vecka som får tankarna att rulla. Jag ska beskriva en av dem.

Denna dag ramlar jag och Valter in sena som vanligt. De andra barnen är redan i full gång med att leka. Valter med sina nymålade rosa naglar (Valter ääälskar att få naglarna målade) rultar in på avdelningen, spejar över rummet och skiner sedan upp när han ser en docka ligga övergiven på golvet. Han lyfter upp den, kramar den ömt, och tar med den på en runda i lekrummet.
   Plötsligt ropar fröken -Valter och *pojke V* kom och titta det är en lastbil här, titta! Det stormar barn mot fönstret. Kvar sitter jag i soffan och funderar på varför *flicka S och flicka V* inte fick uppmaning om att komma och titta?
   Att sysselsätta gråtmilda 1åringar kan inte vara lätt för 3 fröknar som aldrig träffat barnen tidigare. Men jag vill lova att de försöker väl.
   Det blir lite gråtkaos och en av personalen ser till att den gråtande *flicka N* får sätta sig och måla. Kvar är min gnälliga och klängiga Valter. -Vad ska vi hitta på till dig då, säger hon lite förtvivlat till Valter, plockar upp en leksak och försöker charma, förgäves. Sen frågar hon, -Valter kanske skulle vilja prova att måla? Ja, han älskar att måla säger jag och undrar vad det kom sig att det provades med annat innan han fick sätta sig med flickan och måla.
   Lite senare samma dag är vi ute på gården och leker. *Flicka N* ramlar från en liten upphöjning och börjar gråta. Hennes pappa säger åt henne: -Nä, upp med dig. Det är bara att borsta av sig. Du är ju en krigare! Flickan svarar snörvlande: -Neé, men borstar av sig och lommar i väg mot lekplatsen, nu utan gråt.
   Pappans agerande när hans flicka ramlar, samt Valters rosa naglar och dockmys passar inte riktigt in i de sterotypa könsrollerna vi ofta matas med. Att peronalen verkar tro att pojkar gillar lastbilar och flickor att måla kanske bara var tillfälligheter men passar mer in i dessa sterotyper.
   Men sen kan jag inte låta bli att funder på om Valter hade valt dockan om han kom till förskolan med sin pappa??? Och hade *flicka N* slutat att gråta och gått till lekplatsen om hon fått samma uppmaning från sin mamma som hon fick av sin pappa??? 

Tankar föder tankar, jag kan grubbla i timmar.
Hur som helst, flicka eller pojke, barn eller vuxen så ska alla få samma förutsättningar. men hur lätt är det egentligen?

---

[1] www.jamdstalldskola.se

Mobilbilder

Valter med dockan på altanen.

Valter och Bobby caren

Tullan och pappa myser med böcker i soffan.

Tullan och Catrin matar hönsen innan föreställning.

Fika i Fellingsbro.

Tullan klipper gräset hos moster och Emil.

Valter provar mosters gärdesbil.

Valter med Findus och Morgan

                                                                  Underbara ungar!!!

Allvaret har börjat igen...

... å med allvaret alla papper!
Det blev en nätt liten hög av papper att fylla i efter att dagis och skola dragit igång.

Att släppa taget om nån man älskar

För ett år sedan släppte jag taget om min trogne följeslagare genom 15 år. 

Zigge du kommer alltid vara hästen som totalt stal mitt hjärta. Saknar dig så!!!!

Du är vacker!

Nöjd

Jag känner mig väldigt tillfreds i dag. Jag känner mig nöjd och glad. Mest över min goa rara familj och mina rara vänner, men lite glad är jag faktiskt över min telefon också. Vi har börjat lära känna varann lite och som det verkar så behöver den inte va mer kompliserad än vad jag gör den ;)

 Ha en alldeles underbar kväll mina vänner.  ...Fast det i och för sig, det är ju inte nödvändigtvis kväll när ni läser detta, så ha det underbart just när och där Du är

Vart går gränsen för lagom?

Att vara telefonlös en vecka kanske är annorlunda för dig än för mig? Jag kände mest lättnad över att slippa den. Men en telefon är i dag ganska viktig i vardagen, så jag insåg att jag behövde införskaffa en ny.
 Med den nya telefonen kom en rädsla, som lite smått väckts när jag använde Facebook för att kommunisera med omvärlden när jag inte hade någon telefon.
Detta är en rädsla som jag vet att fler bär på. Samtidigt som det finns andra som inte alls förstår denna rädsla. Och det är så allt fungerar, eftersom vi är unika.
 Utifrån denna situation försöker jag nu hitta mitt lagom! För att ni ska förstå vad jag menar så ska jag beskriva mina rädslor.

Jag är rädd för att bli en som fascineras av att ha mycket att göra, vill kastas mellan uppgifter, känner en lockelse i att leva snabbt. En som jäktat försöker hinna med både arbete, vänner, barnen, kroppen, kulturen och ambitiösa middagsbjudningar. Men som glömmer att varva ner och vara närvarande i nuet med sig själv och sina tankar.

Jag är rädd för att kompensera bristen på ett rikt liv genom att leva genom andra. Dels genom att följa TV-såpornas intriger där jag känner huvudpersonerna bättre än mina egna vänner. Dels genom Facebook där jag har full koll på nära och kära men också ytligt bekanta. Där jag kan kommunicera i timmar och bekräfta och bli bekräftad genom tangenter på en datorskärm. Men också genom min nya telefons möjlighet att göra mig uppmärksam på att vänner gjort nya blogginlägg genom ett pip i min telefon. Istället för att njuta av den äkta gemenskapens rikedom, samvaron med andra och mig själv. Glömma glädjen över landskapets och naturens stillsamma förändring i de olika årstiderna.

Jag tror att det finns människor som klarar av båda delarna. Men jag tror ofta det ena blir lidande på bekostnad av det andra. Och det är här gränsen för lagom kommer in. Den otroligt individuella gränsen.
Min gräns för "den nya världens teknologiska möjligheter" går väldigt tidigt har jag en känsla för, eftersom min nya smarta telefon gör mig  rädd och stressad.

Premiärdag

I dag har vi premiär för teaterföreställningen Giv oss fred. Det är 50 år sedan föreställningen spelades för första gången. Men detär en annan premiär i dag också. Premiär för mitt första mobilinlägg här på bloggen :)
Jag tänkte lägga ut en bild också,men jag väntar med det. En sak i sänder.

Välkommen skördemånaden Augustus

Efter att ha varit telefonlös i någon vecka har jag nu inhandlat en ny.
Tiden utan telefon, och inhandlandet av en ny, har fått mig att tänka en hel del. Tankar som jag vill dela med mig av. Jag hoppas att min nya telefon ger mig tid att dela mina tankar här på bloggen. För det är en av de positiva sakerna som kom utav mitt telefonbortslarvande, möjlighet att blogga på telefonen. Ska bara lära mig hur man gör :)
Återkommer förhoppningsvis snart!