Valborg och födelsedagar

 I dag skulle min rara Zigge ha fyllt 23år. Tänk vad man kan sakna en gammal hästfarbror. Det är massor som jag saknar med honom, men det jag för det allra mesta kommer att tänka på när jag känner saknaden krypa sig på, är att få värma mina händer mellan hans varma lår.
Eftersom Zigge aldrig varit någon "huvudmysare" så fick man hitta andra sätt att mysa tillsammans. Å det kan ni tro, att jag tinat händer och fingrar efter många kalla vinterritter oräkneligt många gånger med hjälp av Zigge.
Det är så konstigt, för när jag tittar på bilder av honom har jag så svårt att förstå att han är borta. Men samtidigt kan det ibland gå en hel dag, några få gånger flera dagar, utan att jag tänkt alls på honom. För det inte mindre saknad!
För ett tag sedan gjorde vi en teaterövning i min teatergrupp.Den gick ut på att vi fick plocka fram vad vi ville ur en liten ask. Utan att tala skulle vi beskriva för de andra vad vi plockade upp ur vå ask. Så klart plockade jag upp Zigge och värmde mina frusna händer mellan låren och lutade huvudet mjukt mot honom, precis som jag brukade göra. Och faktiskt förstod alla, trots att de aldrig träffat Zigge, att det var just han som kom upp ur asken. Kanske mest å grund av mina stora tårar som rullade ut för mina kinder när jag tryckte huvudet så långt in i den bruna, härligt doftande pälsen som jag bara kunde. Hur som helst så var det bara såå härligt att plocka upp honom ur asken och njuta lite av "honom."

Min lilla Donna fyller 6 år i dag och jag har fått en fin hälsning med bilder av henne för några dagar sedan.

Hästar, hästar! Å vad jag saknar hästar. Jag sa senast för två dagar sedan spontant vid middagsbordet "Å vad jag vill ha en häst." Det var när min längtan för en stund erövrade min verbala förmåga.
Mattias, som är ganska van vid mina okontrollerade plötsliga "attacker" sa bara lugnt "Du kommer ju ha häst så småningom." Sen fortsatte vi vårt vardagliga språkande igen.