En sån där besvärlig morsa - det är jag!

Är det något jag inte tycker är bra så säger jag det! Nu är det pedagoger på Tullans förskola som råkat ut för mig. Orsaken är att jag tycker att de behandlar min dotter lite som en inredningsdetalj. En sån som man flyttar runt lite beroende på vart man tycker den passar för tillfället.
Mina åsikter har inte bara stannat på avdelningen Tullan går på, utan har av personal vandrat vidare till andra avdelningar och rektor. Nu studar möte med personal och rektor. Tiden får visa vart karusellen stannar, men jag är glad att jag fått snurr på den.

Här är vad saken egentligen gäller:

När Tullan började på förskolan i Arboga kom hon hitflyttandes från en förskola i Lindesberg. Hon började på avdelning 3 tillsammans med en redan etablerad barngrupp i augusti 2010. Redan fyra månader senare förändrades gruppen i och med att alla de övriga barnen flyttade till avdelning 2. Kvar var Tullan och två barn som börjat under dessa fyra månader, övriga barn i ”Tullans grupp” var nya barn som kom från avdelning 4. Under ett utvecklingssamtal i okt-nov 2011 togs det upp att pedagoger ville flytta Tullan till avdelning 2. Jag kände mig aningen tveksam till en flytt men blev snart övertygad om att Tullan platsade bättre i gruppen som var på avdelning 2. Så bytte Tullan återigen avdelning och även barngrupp i januari 2012. Flytten innebar att hon fick börja med hennes gamla grupp, men också att hon fick lämna den nya som hon nu var ”en i gänget” i.

Nu stundar nästa uppbrott, en ny gruppkonstellation skall varda. Personal har, utan våran vetskap bestämt att Tullan ska stanna på avdelningen medans hela övriga gruppen, så när som på två andra barn, flyttar till en annan avdelning. Alltså börjar Tullan i ännu en ”ny” grupp i augusti 2012. På två år har alltså Tullan varit med om omgrupperingar på förskolan vid tre tillfällen. Jag är medveten om att barn har ett annat tidsperspektiv, det är inte det som oroar mig mest. Min största oro ligger i att min dotter ständigt får byta grupp. Kan en 3-4 åring efter ett års ”uppehåll” bara glida in och ta sin ”gamla” roll? Många av barnen hon kommer att gå med är ”gamla bekanta”, men har inte de sammansvettsas med andra? Kommer hon tas emot villkorslöst med öppna armar av de andra barnen? Varför har man gjort detta val att just Tullan ytterligare en gång ska separeras från den grupp hon etablera sig i? Vad gör henne så lämplig att stoppa in där det passar? Verkar det som om jag som mamma inte bryr mig så mycket om vad som händer, och mitt barn får lida för det?

Jag anser att en viktig grogrund för ett barns utveckling är att barnet har en god självbild och självkänsla. Pedagoger på förskolor har stora möjlighet att påverka detta hos barnen de arbetar med.

Det som oroar mig är vad förskolans pedagoger ger Tullan för bild av sig själv när hon faktiskt får veta att hon inte passar in i en bestämd grupp?  Hur blir hennes bild av sig själv när hon ständigt måste söka sin plats i ”nya” grupper? Hur kommer detta hattande påverka henne inför de grupperingar som kommer att bli i skolan? Kan det bli så att hon väljer att inte bli ”en i gruppen” för att hon vet av erfarenhet att grupper splittras? Vilken barngrupp är det som hon ska gå med i skolan, den hon nu lämnar eller den som hon kommer till?

 Jag är medveten om att vi människor, och även min dotter, ständigt kommer att utsättas för förändringar. Inte minst i möten med andra människor. Detta är många gånger utvecklande och bra. Men jag oroar mig för hur dessa förändringar ter sig när de gång på gång utgör separationer och omgrupperingar i ett så ungt barns liv.  

 Uppbrott och separationer kan tyckas vara starka ord i sammanhanget men det är viktigt att förstå det ur ett barnperspektiv, och även vara medveten om att dessa förändringar kan ”sätta spår” och påverka hela livet.

 Om anledningen till den stundande omgrupperingen är den att Tullan ska få vara stor, att hon alltid är den ”lilla” och ofta får agera bebis, undrar jag varför hon fick flytta från 3an i första läget? Och varför anses det att det inte är ”bra” att hon alltid får vara den lilla? Troligtvis är det så som hela hennes liv kommer att ser ut! Hon är kort och ser ung ut, och kommer ständigt få tampas med att tas på allvar för det – jag vet! Dessutom är detta något som inte bara förekommer i förskolan utan även med andra vänner, kusiner och i andra sammanhang. Tullan verkar gilla att vara den som blir omhändertagen och i och med att hon, likt alla andra första barn som får syskon, tvingats att ”bli stor” och ta ett större ansvar hemma, kanske det då kan vara skönt att faktiskt få vara liten?  För Tullans identitetsutveckling är det viktigt att förskolans pedagoger uppmärksammar hennes intressen. Är det så att hon endast tillskrivs rollen som ”den lilla” för att hon är kort? Kanske hon VILL vara den lilla??? Har de pratat med henne om det? Har de vänt och vridit på det och sett det från flera olika håll? Vad kom de fram till och varför?

 Våran önskan är att förskolans pedagoger ska samråda med oss som föräldrar när det sker förändringar runt vår dotter. Som jag har förstått är denna förändring redan väl etablerad utan att vi fått säga vad vi tycker om valet gällande vår dotters placering och framtid på förskolan. Vi önskar även att orsaken till att just detta beslut tagits beskrivs. Vi kräver att pedagoger, efter överenskommelse med oss om vart Tullan passar bäst, ska vara konsekventa med hennes tillhörighet i en grupp under hela hennes förskoletid. Inte utav bekvämlighetsskäl, inte på grund av att det handlar om ett 15 timmars barn, inte på grund av platsbrist, utan av den anledningen att de ur ett långsiktigt perspektiv sätter barnets behov i centrum. Så att hennes förutsättningar för en givande, positiv och utvecklande förskoletid blir så stora som möjligt.