Dagens funderingar

I dag, solen skiner och jag sitter på en parkbänk i lekplatsen med solen värmande i ansiktet. Dottern leker fridfullt en bit bort, sonen sover i vagnen bredvid och fåglarna sjunger glädjesånger. Jag är på väg att lämna stillhetens glänta för att ännu en gång kliva ut i lustens ljusa tillvaro. I denna mittemellanhet börjar jag att tänka.

Hur är det tänkt att vi ska hinna med att sköta ett heltidsarbete, vara vältränad, ha finaste trädgården i kvarteret, sköta hushållsarbetet i kompiskretsens finaste och trendigaste villa, ta hand om barnen och deras olika fritidsaktiviteter samtidigt som vi självklart ska ställa till med ambitiösa middagsbjudningar på helgerna och gärna ta ikapp tv-serierna vi missat under veckan. Något måste väl bli lidande på bekostnad av något annat?

När förvandlas tjusningen över fart och effektivitet till en oförmåga att vara närvarande i nuet? Och när vi förlorar förmågan att stanna upp för att rastlösheten har blivit en del av våra liv, vad händer då?

Men vad händer när vi får tid att stanna upp, får tid för oss själva? Då möjligheten finns att se de svåra frågorna i ansiktet och bortträngda tankar kommer fram. Orkar vi då stå ut med oss själva eller flyr vi?

Är det inte så att vi gärna flyr vardagens hets och måsten genom att varva ner med att följa tv-seriernas intriger? Dessa påhittade verkligheter! Eller sjunker vi ner i stolen framför facebook där vi använder vårat eget liv som en konkurerande product. Där vi delar med oss av våra liv på ett underhållande sätt för att i gentjänst förhoppningsvis få bekräftelse. Om vi inte får bekräftelse har vi blivit så marginaliserade att vi har svårt att sticka ut och behöver då sälja vårat varumärke, vårat liv, ännu lite till.

Bitna

Glömde jag berätta att jag och Tessan varit i Köping och hoppat igen?! :) Jag tror att vi, båda två, har blivit lite bitna, som man brukar säga. -"Men nu får det inte bli någon hoppning på några gånger." sa Magnus till oss när det var dax att avrunda för dagen. Vem kunde tro att man skulle få höra något sånt från honom... :)

Ute hela helgen

En strålande vacker februarihelg har vi tillbringat utomhus mestadels. På hundpromenaden med syrran och hennes man och hund blev kameran bortglömd, likaså när vi var till stallet och Tullan red. Men när hon cycklade till mormor och morfar var den med.

Den hängde med till isen också. Det är inte alltid så lätt att hålla sig på fötter...eller skridskor kanske man bör säga.

Men skam den som ger sig :)

Berra var självklart också med och sprang på isen.

Valter som låg i vagnen och säkert hade en 10 grader varmare än oss andra, ville inte ha mössan på i vårvädret :)

En härlig ute helg helt enkelt!!!

Lammunga och goda vänner

För några dagar sedan var vi hos Mia i Torphyttan och tittade på årets första lammungar. Små och söta, men väldigt skygga var de ulliga tussarna.

Lammungarna var intressanta, men det var roligare att kramas med kamraten Tullan verkade Elias tycka. De nyklippta fåren studerade han från mamma Elenes famn, för säkerhets skull.

Efter att ha ätit gott varvades det ner i soffan. Valter hade det riktigt bra i Mias knä och låg länge och bara njöt innan han blev stoppad i vagnen för en solig promenad på de mjuka grusvägarna.

Att vakna ur idet, eller att vara fulltankad och redo

Snart lämnar vi vintern bakom oss. Det känns i hela kroppen att våren är i antågande. Men varför känner jag, och många med mig, av denna förändring så mycket? Jag har hört att vissa säger att de "vaknar ur idet" så här års. Det är något som jag också sagt tidigare. Men så har jag börjat fundera på vad det är som händer med mig under vintern. Då har jag insett att jag är inte passivt sovande som någon björn.

Nej, för det är inte så att jag gömmer mig på något sätt. Det är egentligen inte så att jag mår något sämre på vintern heller. Jag har bara ett behov av att vara i fred och föra samtal med mig själv. Vintern tillbringar jag i en "stillhetens glänta" där jag låter livets flöde sakta in. Där kan jag reflektera och analysera, fundera och föra samtal med mig själv och i slutänden förstå mig själv bättre. Jag laddar helt enkelt batterierna för att leva fullt ut i sommarvärmen. Under sommaren flödar livet, jag orkar, vill och gör. Allt känns lätt! Just för att jag laddat mig själv,den jag är, i stillhetens glänta.

Magsjuka...jippi!

Då var det våran tur. Så gott som hela familjen har drabbats. Det är inte någon aggresiv variant, men man ska ju ändå inte beblanda sig med folk. Mycket tråkigt när man förövrigt är frisk! Då får man hitta på saker att göra för att få tiden att g. Vi har spelat spel, tittat på film, lekt på lekplatsen och städat och röjt i barnrummen. Här är Tullan i lekrummet med en, i och för sig fin tapet, men väldigt mörk.

Så då tog vi å tapetserade om :D Visst blev det fint!!!

Det är väl så livet är...

...att det händer så mycket vi inte kan styra över, när vi minst anar det. Jag har så många vänner som just i denna stund får känna när livet gör ont. Alldeles för många! Alldeles för ont! Smärtan yttrar sig på så många olika sätt. Liv som inte kan bli, press som inte klaras av, förtal och elakhet, kroppar som går sönder, vägar som måste skiljas och liv som måste ta slut.

Du får trot om du vill, men så gick det till...

när Tessan och Sebastian...

...jag och Kasper...

HOPPADE...BANA!!! Jo, det är faktiskt sant! Vi HOPPADE! Det finns tre vittnen för er som inte tror mig. Å vet ni vad... Det var faktiskt skitkul :D Tyvärr var det inte möjligt att fota när vi hoppade för då var allt så läskigt underbart, men bilderna är tagna snart där efter när vi försöker få två färdighoppade hästar att stå still :) Å vet ni en sak till...jag tror att jag vill göra det igen :D

Just nu är det lite körigt... :-)

...men så fort vi får lite tid över, jag och Tullan, så bakar vi matbröd.