Oj, det märks att hösten är här. Jag har tittat på tv igen!
I går kväll såg jag filmen Tsotsi. Den är väldigt bra, och jag har svårt att tro att den lämnar ett enda öga torrt. Se den!

Alldeles nyss tittade jag på svt 2s dokumentär: Barnhemsdöttrar. Ett mycket intressant, men skrämmande program. För det är faktiskt skrämmande vilken makt vissa människor har över andras liv.
Om 5 månader kan det vara jag som är tvungen att besluta om att splittra en familj och omhänderta deras barn. Kan man nån gång bli redo för att ta ett sån beslut? Jag känner mig inte redo... Kan jag sätta mig in i och förstå min klients liv, när skillnaderna mellan våra liv är så himmelsvida?
Jag undrar, likt Greta Marie Skau i sin bok: Mellan makt och hjälp, om det överhuvudtaget går att frigöra sig från sin egen "subjektiva måttstock", så att man verkligen kan möta och förstå andra människor utifrån deras förutsättningar?
Jag vet inte, men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att göra det, och alltid vara medveten om hur min bakgrund präglar mitt sätt att tänka, känna och kommunicera. Det är nog de bästa förutsättningarna för att göra ett så "rätt" jobb som möjligt. Och sen är ju min målsättning med mitt yrke att hjälpa!