En gammal goding :)

Min goa rar Zigge som hunnit bli 20år! Det var ju inte länge sen jag var i Västerås en vacker höstdag och tittade på en tanig och trasig 7åring..... Då såg han mer ut som 20år än han gör i dag.

Trots att Zigge nu börjar bli till åren och lägger sig till med egenheter som bara gammla gubbar kan ha för sig, så är han fortfarande världens raraste!
Under dessa 13år som vi tillbringat tillsammans så har det hänt mycket, och just nu är det mycket annat i mitt liv som behöver prioriteras i jämförelse med hur det var när Zigge kom till mig. Trots det är han en av de viktigaste individerna i min närhet!

Oj, det märks att hösten är här. Jag har tittat på tv igen!
I går kväll såg jag filmen Tsotsi. Den är väldigt bra, och jag har svårt att tro att den lämnar ett enda öga torrt. Se den!

Alldeles nyss tittade jag på svt 2s dokumentär: Barnhemsdöttrar. Ett mycket intressant, men skrämmande program. För det är faktiskt skrämmande vilken makt vissa människor har över andras liv.
Om 5 månader kan det vara jag som är tvungen att besluta om att splittra en familj och omhänderta deras barn. Kan man nån gång bli redo för att ta ett sån beslut? Jag känner mig inte redo... Kan jag sätta mig in i och förstå min klients liv, när skillnaderna mellan våra liv är så himmelsvida?
Jag undrar, likt Greta Marie Skau i sin bok: Mellan makt och hjälp, om det överhuvudtaget går att frigöra sig från sin egen "subjektiva måttstock", så att man verkligen kan möta och förstå andra människor utifrån deras förutsättningar?
Jag vet inte, men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att göra det, och alltid vara medveten om hur min bakgrund präglar mitt sätt att tänka, känna och kommunicera. Det är nog de bästa förutsättningarna för att göra ett så "rätt" jobb som möjligt. Och sen är ju min målsättning med mitt yrke att hjälpa!

I går, torsdag, började ett otroligt intressant tv-programserie på svt 1. "Ett fall för Louise" heter programmet och handlar om familjekonflikter. Jag kan varmt rekomendera detta program. Och jag tycker att familjerna i programmet är värda en stor eloge. Genom att de i tv ställer upp och visar att de har problem och vill ta i tu med dem, ger de andra familjer möjlighet att granska sig själva och kanske oxå mod att söka hjälp. Bra gjort!!!

I den vardagen vi lever i i dag ger vi oss sällan tid att se VÅRA handlingar ur BARNENS perspektiv. Här följer några valda delar från Janusz Korczaks: Barnets rätt till respekt

Barn drar till sig vår uppmärksamhet när de stör oss eller är till besvär. Det är bara dessa tillfällen vi lägger märke till och kommer ihåg. Vi ser inte när barnen är lugna, allvarliga och koncentrerade. Vi struntar i de heliga ögonblicken när barnen samtalar med sig själva, världen och Gud.
Barn som tvingas att dölja sina önskningar och impulser, för att de skall slippa hån och beska kommentarer, kommer också att dölja sin önskan om försoning och sin vilja att mötas på halva vägen.
Lydigt döljer barnet sina genomträngande blickar, sin förvåning, sin ängslan, sitt missnöje, likaså sin ilska och sin upproriskhet. När vi vill att barnen ska skutta omkring och klappa i händerna, blir det så, och han visar upp ett leende clownansikte.
En igensmälld dörr, en slarvigt bäddad säng, en bortslarvad rock, en plump i skrivboken. Om vi inte precis grälar så muttrar vi åtminstone, i stället för att glädja oss åt att det bara var en engångsföreteelse.
Vi slipper inte undan barnens klagomål och osämja, det är sant, men hur mycket finns det inte hos dem av förlåtelse, överseende, hjälpsamhet, omsorg, välvilja, vägledning och ett djupt och välgörande inflytande.
Vi kräver att barnen alla stunder på dagen skall bära en uniform av idel dygder, och att uniformen dessutom skall falla oss i smaken och passa in i våra egna mönster.
Kan man hitta maken till tyranni i historien?

Tänkvärt......