Fortsättningen...

Det blev i alla fall en fortsättning på det som började på Medeltidsdagarnas riddarspel. Valter har tjatat så om att få börja på ridskolan så, ja, då får han väl göra det då.
I lördags red Valter sin första lektion på d-ponnyn Susi. Han var så lycklig och det var syrran också som fick leda.

Vart tar detta vägen?

Igår var jag, familjen och flera vänner och tittade på riddarspelen. Valter var väldigt imponerad av Robin Hood och vägrade åka hem förrän han fått säga Hejdå till honom.
Idag ville Valter rida, och trots att han var så rädd så han skakade så frågade han efter turen om han får rida imorgon också.
När sen Valter ligger i sängen och ska somna säger han att han inte kan sluta tänka på att han ska få rida Lussan. "Mamma när jag blundar känns det redan som om jag rider på henne. Å vad det pirrar i magen."

 Valter på sin första tur på Lussan.

Själv avslutade jag också dagen på hästryggen. 

Alltså, den här utsikten. Hääärligt!!!

Vjlf

Mina tjejer

Under sommaren har Tullan på riktigt fattat tycke för ridning och hon har börjat att rida själv i skogen. Lussan är en fin och snäll häst och de passar så bra tillsammans. Stolt och glad mamma!!!

Ellen sköter sig också bra och vi har börjat på ridlektion en gång i veckan. Även om det finns massor att göra åt galoppen så går det sakta framåt. Här är några bilder från när Elene red henne tidigare i somras. Ellen fick till och med prova att hoppa. Det gick superbra för att vara första gången.
Själv skulle jag (hopprädd som jag är) prova mig på några låga bommar i måndags. Duns, och så låg jag på backen. Men Ellen skötte sig bra så jag är nöjd ändå, trots lite ont här och där ;)

Och karriären...?

Jag har tagit en liten paus. 

Lite semester, och så mycket jag bara kunnat har jag satsat på välbefinnande mellan vardagens måsten. 

Lite av det har jag förevigat och troligtvis blir det lite glimtar av det här på bloggen så småningom.

Men nu tror jag att jag är tillbaka...

Läste något tänkvärt och viktigt i SvD. 

Här är min variant av texten.

Jag tror inte att man når fram till en god arbetssituation, eller någon som helst varaktig tillfredställelse, genom att satsa på det som brukar definieras som karriär. 

Att tala om arbete i termer av självförverkligande och karriär skymmer också vad som är arbetets sanna värde. För ett arbete som bara syftar till att maximera den arbetandes lön och status, ett arbete som inte pekar mot högre värden, kommer till sist ätas upp av den egna tomhetens svarta hål.

Ett arbete får substans och blir verkligt tillfredsställande först när man kan se dess nytta, när det bidrar till det allmänna bästa. 

Kort sagt, när arbetet inte i första hand handlar om självförverkligande utan om givande och kanske rent av tjänande. 

Vi borde inte fråga oss hur vi kan nå toppen på karriärstegen. Snarare bör vi fråga oss hur just våra unika förmågor och talanger kan bidra till att skapa en lite drägligare värld.

Vill ni läsa den i sin helhet av författaren Johan Sjögren så heter den: 

Strävan efter en karriär är rena dårskapen

Tack för nu!