I föreställningen “Älska mig” tar Alex
Schulman ett grepp på det som han kallar vår tids folksjukdom –
bekräftelsebehovet.
Jag skulle kunna tänka mig att gå steget längre, och kalla det för ett bekräftelseberoende
som drabbat vår tids mänsklighet. Är du inte drabbad av folksjukdomen kan du
nöja dig med bekräftelse som att bli sedd av en annan människa eller att få
lite positiv feedback, ett varmt erkännande eller tydlig uppskattning. Har du
däremot insjuknat i bekräftelseberoendet får detta dig att töja dig bortom det
rimligas gräns. Och om du ofta töjer dig utöver det normala, blir det till slut
också ”normalt”. Din ribba för att få bekräftelse höjs på så sätt ständigt och
bekräftelseberoendet blir ett ekorrhjul som drivs av att du behöver prestera
mer och mer och mer för att få tillfredsställande bekräftelse.
Du vet att du har insjuknat när du får panik
över att ha glömt mobilen hemma när du ska på släktträff under en heldag. På så
sätt tvingas du att umgås, öga mot öga utan möjlighet att skriva in ord på
Wordfeud, eller kunna smita från samtal genom att skriva "viktiga"sms.
Ett
annat kännetecken på att du insjuknat i bekräftelseberoendet är när du vaknar
mitt i natten och behöver gå och kissa, men att du under toalettbesöket fylls
av ett sug att kolla in FB på telefonen och att du, istället för att återvända
till en skön, varm och rogivande säng, inte kan motstå begäret utan loggar in.
Har du trillat dit rejält har du mobilen vid sängen när du sover och väljer att
kolla om någon gillat din sista status innan
du går på toan.