Min vän sa att vår idyll snart är borta, men jag vet att den redan är borta.
Det är bara allt som finns kvar runt ikring som påminner oss om den, vi behöver bara rensa i det andra, för idyllen är redan borta.
Vi strävade mot ett mål, och vi nådde målet, då försvann idyllen. Som Robert Broberg sjunger: Målet är ju ingenting, vägen är allt! Jag tror det är så det är! Målet är en hägring som vi ska jaga likt skatten vid regnbågens slut. För kommer vi fram, hittar vi skatten, då tar drivkraften slut. Så var det i alla fall för oss.
Eller kan det ha varit så att vi blev vilseledda efter vägen då döden hälsade på. Kanske vi tappade orienteringen då? Vi kanske inte alls har nåt målet utan bara kom av oss? Jag vet inte vilket, men jag vet att det som var var underbart och jag kommer aldrig att glömma det. Men det kommer inte komma igen och döden lämnar inte tillbaka. Det vi får göra nu är att minnas, och koncentrera oss på framtiden.
Saker och ting förändras, förändring tillhör livet. För hur tungt och jobbigt det än känns vid slutet, så innebär slutet början på något annat. Jag väntar med nyfikenhet, likt ett litet barn, på början av framtiden. Men just i dag känns sorgen över det förflutna extra påtaglig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar